4,3 %

Vänsterpartiets ras i de senaste opinionsmätningarna var väntat, åtminstone av mej. Jag tror att partiet kommer att parkera sej på nivån 4–5 procent en tid framöver.
   Jag tror inte att raset (för ett sådant är det, en femtiprocentig nedgång från en tidigare medelnivå) beror på någon antivänsterkampanj, föranledd av att det har uppdagats detaljer ur Jan Guillous förflutna. Det beror i huvudsak, som både statsvetarprofessorer och partisekreterare säger, på att partiet hamnat i medieskugga, att det inte är särskilt intressant som svagaste part i en trepartiopposition. Och allvarligare: att dess huvudfråga inte är inne. Det vill säga solidaritet. Det finns en rad olika krafter i samhället, inte bara regeringen och de borgerliga tankesmedjor man brukar skylla på, som urgröper solidaritetstanken. Och då hjälper det inte att V numera har en schyst miljö- och klimatpolitik. Den opinionen har Mp paxat för.
   Är då Vänsterpartiets utväg att på något sätt profilera sej gentemot Mp och S? Nej, det skulle försvaga den samlade oppositionen och det är ju den, det rödgröna regeringsalternativet, som är det viktiga, inte ett enskilt parti.
   Vad vi i stället får hoppas på är att gamla Kamrat 4 procent lyfter partiet till 4,3 på valdagen. Förr fanns det mekanismer för sådant, funktionärer i den stora socialdemokratiska apparaten som mun till mun antydde att V (eller vad nu partiet hette på den tiden) trots allt förtjänade ett visst stöd. Jag har själv sett processen i aktion. Nu är det förstås svårare. Apparaten och arbetsplatsombuden (S) är i princip borta och påverkan måste ske via öppna medier. Men det borde gå. Folk är inte dumma. (Motsvarande dilemma och motsvarande lösningar finns ju på den borgerliga sidan.
   Under tiden fortgår återtåget från nytraditionalismen inom Vänsterpartiet närstående kretsar. Såg ni att Johan Lönnroth har börjat skriva krönikor i Flamman?
Gunnar Sandin

Röstmaximering, S

Sverige blir kvar i Afghanistan. Friskolor och privata  vårdinrättningar får ta ut vinst. Det beslutade den socialdemokratiska partikongressen förra veckan. Besluten handlar inte om rätt eller fel utan om röstmaximering. Sedan återstår att se om de är riktiga ur det perspektivet.
   De andra rödgröna partierna V och MP  hälsades med varma applåder. Det besvärade Mona Sahlin att tv:s reporter tyckte att Lars Ohly fick de längsta applåderna.
   I veckan har Vänsterpartiet kritiserat beslutet om Afghanistan och de båda ”vinst”-besluten. I en opinionsmätning gjord av SKOP efter kongressen har partiet minskat till 4,3% och hamnat efter Sverigedemokraterna.
   Själv har jag ett klart intryck av att man nu lyssnar på Lars Ohly. Det är nytt. Under många år har han kunnat säga vad som helst rakt ut i luften som en torgtalare utan publik. Kanske blir opinionssiffrorna bättre nu när man tar honom på allvar.
   En sak är alla ense om. Det viktigaste är att den borgerliga alliansen förlorar valet.
Gunnar Stensson

Finns modet i Lund?

VB har ju tidigare uppmärksammat Stig Henrikssons krönikor i VLT. Den krönika han skrev den 7/10 vill jag härmed vidarebefordra till vänsterpartiet i Lund. Självklart gäller detta alla partier men det får deras medlemmar ta upp där.
   Vågar v i Lund anta en så konkret målsättning? Det skulle vara välgörande enligt min mening. Om det fanns en konkret målsättning att korrelera resultatet emot så skulle det kanske kunna bli en verklig eftervalsdebatt för första gången under alla mina drygt 30 år som partimedlem.
Göran Persson

Krönika av Stig Henriksson, Fagersta i VLT 7 oktober:
Missnöjes- eller nöjesparti?
Vänstern är ett parti som absolut inte är nöjt med sakernas tillstånd utan som i grunden vill förändra samhället. Det borde leda till många positivt utformade förslag om hur vi vill förändra detta land och denna värld. Men en svag organisation och bristande utvecklingsarbete gör att vi ofta istället uppfattas som ett magsurt och nejsägande missnöjesparti. Mot det mesta; nej till EG, EU, EMU, Öresundbro, OS, Dennispaket och förbifarter etc. Jag diskuterar inte här ställningstagandena i sak, men menar att det inte är en slump att vi nästan alltid hamnar på ”nej-sidan” i sådana här frågor. Och att det i sig är mycket olyckligt. Allt mindre av ett aktionsparti och allt mer av ett re-aktionsparti.
   Kontrasten kunde inte vara större till den förnöjsamhet som präglar kommentarerna om de senaste valkampanjerna. Alla har arbetat hårt, ledande företrädare varit bra i TV, vi har fått många positiva reaktioner och vi har nu senast, precis som SV, framgångsrikt arbetat med nya sk sociala medier. Det är egentligen bara resultatet som är skit.
   För mig är det gåtfullt hur en insats som inte leder till önskvärt resultat kan beskrivas som framgångsrikt. Var målsättningen ett ännu sämre resultat och det är i ljuset av detta man anser valkampanjen framgångsrik? Eller kan det, hemska tanke, vara så att man inte har fastställt något resultatmål alls?
   I Fagersta diskuterar vi att spika målsättningen 85%. Dvs om man lägger ihop de lokala valresultaten i kommun, landsting och riksdag ska det tillsammans bli åttifem procentenheter. (I valet 2006 hade vi 75%.) Allt över det är en oväntad framgång, allt under det beror på våra egna tillkortakommanden. Inte media, inte de slemma motståndarna, inte ens riksdagsgrupp och PS bär skulden.
   Med ett tydligt uppsatt mål kan valperioden och valkampanjen värderas. Valrörelsen bedöms i ljuset av det; inte beroende om vi själva är nöjda och kan bekräfta varandra. För oss i Fagersta har liksom den yttre missionen alltid varit så mycket viktigare än den inre!
Stig Henriksson

Muren i Palestina måste rivas!

För tjugo år sedan, den 9 november 1989, föll äntligen Berlinmuren. Ett folk som varit delat och splittrat i årtionden kunde till slut förenas och börja arbeta för sin gemensamma framtid.
   Men nu byggs nya murar och stängsel. I Västsahara, vid EU:s sydgräns och mellan USA och Mexico. I Palestina bygger Israel en mur som, när den är färdig, kommer att vara dubbelt så hög och tre gånger så lång som Berlinmuren. Muren, byggd nästan helt och hållet på ockuperad mark, delar palestinska byar och samhällen, skiljer bönder från deras jordar och barn från deras skolor. Den kan endast passeras genom små portar, öppna bara korta stunder varje dag och bevakade av tungt beväpnad israelisk militär som godtyckligt avgör vem som just den dagen får passera och vem som måste vända om.
   Att leva ett normalt vardagsliv, med ordnat arbete och skolgång, blir på detta sätt omöjligt, och palestinierna använder varje dag många timmar till att försöka komma fram och tillbaka till sina olika sysslor. För en del palestinier börjar en normal arbetsdag därför långt före gryningen för att sluta framemot midnatt - allt för att kunna ta sig fram en sträcka som, under normala förhållanden, borde ta högst någon timme. Vem kan tro att en sådan situation leder till fred och förståelse?
   Apartheidmuren i Palestina är en skam, minst lika stor som någonsin Berlinmuren, och det är pinsamt för det svenska ordförandeskapet i EU att man hittills, när mandatet nu lider mot sitt slut, inte på något sätt kunnat påverka murbygget eller ens lyckats åstadkomma ett enda konstruktivt förslag till lösning av konflikten. Ockupationen av palestinskt land fortsätter. Utbyggnaden av de olagliga bosättningarna fortsätter. Och blockaden och utsvältningen av Gaza fortsätter. Inte mycket att yvas över för det svenska ordförandeskapet således. Men muren måste rivas! Med eller utan den svenska regeringens stöd. Allt annat är omöjligt.
Gunnar Olofsson

Bertil Egerö
Utsikt från Dhaka, Bangladesh, oktober 09

Så tryggt det är att bo i Lund! Hotet från ett varmare klimat och dess konsekvenser känns inte särskilt farligt när jag rullar förbi UB ner mot Lundagård och vidare ner i stan. Skulle de stora regnen drabba oss kommer de bara att forsa rätt genom stan, spola rent gatorna och först vid Höje å stoppa upp och skapa spännande översvämningar. Tänk om det blir möjligt för bönderna att odla våtris på översvämmade åkrar? Medan Palestras murgröna ersätts med rikt bärande vinrankor…

Läs mer