Bonusdebatten

I dansen kring guldkalven i fom av "bonusar" verkar alla jordiska makter vara ungefär lika insyltade, alla från näringslivsdirektörer till offentlig sektor via arbetarledare deltar tydligen i den. Vad säger då högre auktoriteter?
   Jesus kommenterar bonusdebatten:
”Sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”
(Lukas 18:22-24)

Marknadsfundamentalismen 1
Nytt läge?

Jag var på politiskt möte i en källare vid Kattesund på torsdagskvällen. Talare var Carl Tham, ämnet marknadsfundamentalismen och arrangörer ABF och Socialdemokratiska studentklubben (varför kan inte vi i vänsterpartiet ha offentliga möten med intressanta gäster?).
   Det var ett bra möte, och Thams huvudtes var att vi alla, alltsedan 1980 när Thatcher och Reagan vann, har varit fångade i en ideologisk fälla. Idén om marknadens överlägsenhet har gällt. Det är som hade det varit en naturlag: låter man bara kapitalet ha fritt spelrum söker den sig till det som ger mest utbyte och därmed högst samhällsnytta. Det hela har nått fullkomligt absurda höjder och det långt inne i den svenska välfärdsstaten.
   Ta t.ex. det här med friskolor. OK, de förmodades ju ge en pedagogisk förnyelse, även om det är tveksamt om de gjort det. Men därutöver: vi har som det enda land i världen skolor som drivs av koncerner som är vinstgivande och som mycket riktigt tar hem stora pengar från det offentliga som finansierar dem. Varför gör vi så, varför behöver vi ha marknad där? Och ta landets universitet och högskolor som betalar fantastiska belopp i hyror för att nyttja de lokaler som används, allt för att Akademiska Hus ska leverera in pengar till finansdepartementet. Universiteten är ju inga vinstdrivande verksamheter, varför ska de behöva verka under sådana omständigheter?
   Man kan visst förklara hur det kommer sig att socialdemokratin varit så svag i sina försvar för den offentliga sektorn och den svenska samhällsmodellen. Men nu är det dags att stå upp till försvar för blandekonomin.

När bladen vänds
Ja, sa Carl Tham, det kanske är så att bladen i historieboken håller på att vända just nu. Det kan man inte säga säkert, men det är uppenbart att socialdemokratin måste bli mer aktiv nu. Ledningen har suttit tyst när den i stället för alla skulle tala om hur djup den ekonomiska krisen är. AMF-historien ska naturligtvis inte hängas på Wanja, hon har bara gjort som alla andra. Men det är ett nytt läge nu och det kan vi använda oss av.
   Min egen kommentar är bara att Tham ju inte är ekonom men han har en bred erfarenhet av svenskt samhälle, är en vaken och välformulerad intellektuell och en försvarare av klassiska socialdemokratiska idéer om jämställdhet och social rättvisa. Det var roligt att höra honom.
   Vi var väl så där 15 åhörare och borde varit 150. Tommy Carlstein, den gamle tidsgeografen, bidrog väl med goda synpunkter lätt maskerade till frågor.
Sten H.

Carl Tham

Marknadsfundamentalismen 2
Carl Tham/Världskrisen – är detta slutet på marknadsfundamentalismen?

Först en reservation. Jag kom sent till föreläsningen pga oskicket att starta möten klockan 18 i stället för 19. Men detta är vad jag erfor:
   Carl Tham, socialdemokratisk intellektuell med erfarenhet av många uppdrag i socialdemokratins och den statens tjänst under snart 40 år, riktade skarp kritik mot den socialdemokratiska ledningens passivitet.
   Partiledningen är försjunken i ett oerhört tigande. Inte ett ord om den världsomspännande krisen och dess orsaker. Inte ett försök att kanalisera folkets oro och vrede. Inget reformistiskt alternativ. Affären med Vanja  Lundin och andra ledningsklantskallars agerande hade lett till att den folkliga vreden riktas mot LO och socialdemokratin i stället för mot den borgerliga regeringen.
   Kongressen 2001 var ett förlorat tillfälle. Man antog ett partiprogram med udden riktad mot planekonomi i stället för mot marknadsliberalismen.
   Vad ska vi göra? Vi måste gå till ideologisk offensiv. Vi har trots allt en del att vara stolta över. Vi har skyddat välfärdssystemet. Men accepterandet av marknadstänkandet har trängt djupt in i det socialdemokratiska partiet.
   Här ser vi i tv hur chefen för den amerikanska centralbanken Alan Greenspan gråtande bekänner att han tagit miste och att han inte förstår mekanismerna bakom världskrisen. Vad vi ser är upptakten till ett klasskrig. Men partiledningen tiger.
   Vi måste rehabilitera blandeknomin. Vi måste peka på regeringens arbetarfientliga politik som exempelvis förstörandet av a-kassan.
   Kommunerna måste få statligt stöd. Skattetrycket är nu bara 46%. Skatterna måste höjas för att korrigera ojämlikheten i samhället. Miljöpolitiken får inte överlämnas till marknaden. Det krävs statliga styrmedel. Vi har tappat greppet om skolpolitiken. Friskolorna har inte lett till någon pedagogisk förnyelse. Ingen annanstans i världen kan börsnoterade företag ta över skolor och bedriva vinstgivande verksamhet.
   Den nationalekonomiska vetenskapen är korrumperad. Ekonomer som skapat de instrument för utlåning som orsakat finanskrisen har fått nobelpris. De abnorma direktörslönerna och bonussystemen har lett till att en liten grupp fått tillgång till en mängd kapital som de inte kunnat ägna åt annat än spekulationer. Jättelika summor flyter sedan länge omkring i världsekonomin. Den lilla direktörsligan är världens mest effektiva fackliga organisation.
   Carl Thams föreläsning var knappast hoppfull. Det förebådade slutet för marknadsfundamentalismen verkade avlägset. De närvarande SSU:arna föreföll inte beredda att ta ledningen i klasskriget. Just onsdagen den 26 mars 2009 led socialdemokratin  årtusendets mest förödande politiska nederlag i den riksdagsdebatt där man hoppats vinna en första delseger i den långa kampen för  regeringsmakten 2010.
Gunnar Stensson

Gunnar Stensson
Vad vill vi göra med skolan i Lund när vänstern tar över?

2008 blev Lund bästa skolstad. Det firas i dagarna. Utmärkelsen bygger på den kvalitet som byggdes upp under mandatperioden 2002-2006.
   Borgarna gjorde sin första budget 2007. Den började tillämpas vårterminen 2008. Det var då förfallet i Lunds skolor började med minskade anslag, större grupper i förskolan, ett okänsligt fördelningssystem i grundskolan under rubriken skolpeng, en klumpig omorganisation av modersmålsundervisningen och nedskärningar i Komvux. Konsekvenserna av allt detta kommer att börja synas 2009 och fördjupas 2010.

Läs mer

Lever den ekonomiska eliten i sin egen värld?

Ständigt kommer det nyheter som får en att undra om det ekonomiska toppskiktet helt har tappat kontakten med verkligheten. De fortsätter som om ingenting hade hänt, så länge de inte blir handfast påminda. Man kan börja undra om de ens läser Wall Street Journal? Men man kanske ska komma ihåg att till alldeles nyligen var det deras verklighet som gällde och världen var deras. Plötsligt är den inte det längre, och det kan ta lite tid att riktigt inse det.
   Har de varit förblindade av girighet och inte följt reglerna? Knappast. Det är väl snarare så att de har spelat helt enligt reglerna. Ekonomin har handlat om ständig expansion, och deras drift att ständigt öka sina egna inkomster skulle dra samhällsekonomin med sej. Bonusdirektörerna har haft rollen som förare, med uppgift att hela tiden öka farten. En dag blev det bara stopp, och fast man fortsätter att trampa på gasen så står bilen stilla. Rätt var det är, börjar den till och med att rulla bakåt, och föraren fattar ingenting.
   Under de senaste decennierna verkar de ekonomiska spelreglerna ha liknat pyramidspelets. Så länge expansionen pågick, tjänade alla på det som var med i spelet. Alla blev rikare, i synnerhet de som satt i pyramidens topp. Men vår planet och dess resurser är ändliga, och när pyramiden till sist inte längre kunde bygga ut sin bas, märktes det allra sist högst uppe i toppen.

Nya spelregler
Ekonomin ska nu sättas igång igen, men då behövs det helt andra spelregler, spelregler som är inriktade på en långsiktigt hållbar utveckling. En ekonomisk verklighet som kan tilltala de ekonomiska förvaltarnas förväntningar på snabba, höga vinster och återskapa deras förtroende för ekonomin kommer knappast tillbaka i brådrasket, och de ekonomiska resurserna ser inte ut att räcka till för att behålla de nuvarande svindyra direktörerna på den ersättningsnivå de anser sig behöva för att kunna fungera i sitt arbete. I en ny situation med nya spelregler behövs det i stället andra slags företagsledare, företagsledare som ställer andra sorters ekonomiska krav, för egen del såväl som för företagens del, företagsledare som har andra sorters kompetens, än dem som var gängse när kortsiktig expansion var det allt överskuggande målet.
   För att rekrytera företagsledningar med en annan inriktning skulle det behövas starka ägare. Traditionellt starka ägare som Wallenbergarna har verkligen inte agerat kraftfullt i förhållande till företagen under den senaste tidens utveckling. Men det finns andra människor som har ännu större intresse av att ekonomin fungerar och att den fungerar långsiktigt! Är det inte läge för pensionsfonderna att lämna den havererade kvartalsekonomin bakom sig och börja ta ett genomtänkt ägaransvar med inriktning mot en hållbar ekonomisk utveckling?
Lars-Åke Henningsson

Fyrtiotalisterna

Det har sagts mycket om oss fyrtiotalister. Vi är många. Det får väl dock tillskrivas våra föräldrar. Många av oss föddes ju under kriget och det påstås att nativiteten ökar när det är krig. Många av våra föräldrar var ju också krigsbarn.
   Så sades det att det var vi som såg till att barnomsorgen blev utbyggd. Det skall nog inte tillerkännas bara oss. Jag tror trettiotalisterna började och att vi fortsatte. Det bör ju också noteras att det var först vår barngeneration som fick en fullt utbyggd omsorg.
   Så blev vi jätteproppen Orvar. Jag tror det var en SSU-chef, Thorwaldsson?, som började tala om Orvar. Jag har också för mig att det var ytterligare en, kanske två, SSU-chefer som fortsatte generationskampen. Jag menar, visst har den arbetslöse fyrtiotalisten en hel del gemensamt med Percy Barnevik, som ju också blev av med jobbet. Och visst borde Göran Persson bjuda hem en hemlös fyrtiotalist och dryfta sina gemensamma problem. Men egentligen är det väl inte riktigt sant det de påstod, SSU-arna. Det är väl sannare och säga att det är den generation som just då är runt 50 år som är jätteproppen. Så nu är det de själv, Thorwaldsson och de som är Orvar, det vill säga 50- och 60-talisterna.
   Så blev vi köttberget. Men det skall väl mer ses med humor. Proppen, unge Nuder, fick ju också en uppsträckning av sin chef, tidigare nämnde Göran.
   Så påstod man att vi skulle rensa AP-fonderna och inte lämna ett öre kvar till kommande generationer. Riktigt hur det skulle gå till i det nya systemet som har vattentäta skott mellan varje individ, är frågan. Hade vi fått behålla ATP hade vi lyckats. Det hade bara varit att jobba  som sa... attan i 15 år så hade vi fixat det. Men vi skall nog fixa det på något sätt så att undersköterskans barn som är mäklare och redan tjänar 40.000 i månaden inte får ut något ur pensionssystemet. Vi måste helt enkelt säga till vår barn- och barnbarnsgeneration att de pensionssparar så att de inte står där på bar backe om några årtionden.
   Ytterligare beröm som sagts om oss är att vi nu kommer att se till att sjukvården och äldreomsorgen blir fullt utbyggd och med resurser som gör att vi inte behöver några köer, nu när vi själv kommer att konsumera massor av omsorg. Inte ens detta beröm skall vi dock ta till oss helt. Genom att vi blir allt äldre så kommer det att finnas massor av pensionärer som kommer att trycka på.
   Sen uppfinner vi säkert ett livselexir som gör att vi blir 110 år, i snitt. Se där, där var lösningen på hur vi rensar AP-fonderna. Genom att vara pensionärer i snitt 45 år, trefalt vad man räknat med, så kan det inte bli många ören kvar till 50-talisterna och kommande generationer.
Generation mot generation!
Leve generationskampen!
Fyrtiotalisten